Psykotiska, underbara Aniara!

Helen Sjöholm som Poetissan i Aniara.

Jag undrar om Dan Ekborgs spott skulle sälja stort på Tradera? Jag har nämligen lyckats skrapa ihop ca 3 dl från Stora Scenen på Stockholms stadsteater igår. Makabert kan tyckas men när man sitter på första parkett så kommer man mycket nära skådespelarna. Det personliga utrymmet raderas liksom Aniaras val att ta sig tillbaka i rätt bana. Man bara sitter där och fångas upp av alla de väldiga känslor som strömmar ut från scenen. Rätt var det är så har man ett par dansande pungkulor framför näsan.  För att återgå till Dan Ekborg så var han underbar i sin svarta kroppsstrumpa, rullandes på golvet rakt framför våra ansikten. Flera kända ansikten dök upp under rymdresans gång och under tiden fyllde Helen Sjöholm teatern med sin fullkomligt undersköna stämma. Kleerup har verkligen lyckats skapa magi med sin suggestiva musik - men å andra sidan så bor han ju redan i skymningslandet så resan dit blir ju inte så lång. 3 timmars teater blir till en rymdsekund och tiden går otroligt fort. Aniara är en superb föreställning som bjuder på allt. Sven Wolter slår inte volter direkt i sin roll men sitter gärna och pratar hårdkokta tundror. Språket är bortom alla språk och jorden i kruka kontaminerad. Claire Wikholm är Miman som ger hopp om framtiden, Helge Skoog kaptenen som styr skeppet och däremellan en massa andra undersköna, vithåriga skådesespelare som verkligen gjort sitt jobb. Aniara fyller dig med liv och skratt och konstiga meningar. Östra eller västra tundran, det är frågan.

Gästbloggare: Linda Hedlund