Lördagen den 9 augusti 2014 började som de flesta andra dagar.
Jag hade gått över beräknad
förlossningsdag med exakt sju dagar och höll på att gå under i
sommarvärmen.
Jag klev upp vid sjutiden på morgonen, som vanligt less på
att aldrig få sova en hel natt. Jag satte på lite kaffe och gjorde i ordning
frukost åt mig själv. Olov hade precis börjat jobba efter semestern och bara
jag och barnen var hemma. Barnen låg fortfarande och sov när jag drack mitt
kaffe och åt mina frukostflingor. När
jag ätit klart gick jag för att kissa. Ögonblicket efter det hände något. Jag
började känna lite vag molvärk lång ner i magen, en mensvärksliknande känsla,
men väldigt diffus. Säkert magknip tänkte jag. Men till min glädje kände jag
att ”värkarna” återkom igen och igen. Magknip var alltså uteslutet. Skickade
iväg ett sms till älskling så att han skulle vara beredd utifall att det var på
riktigt. Jag började klocka värkarna vid 8:45 på min värktimer-app och nu var
det ca 30 minuter mellan dem. Äntligen
kändes det som att någonting var på väg att hända!
Vid 12-tiden på förmiddagen hade det hunnit bli 15 minuter
mellan värkarna och de hade även börjat öka i intensitet. Jag försökte ”dyka”
med i värkarna, andas normalt och följa med smärtan hela vägen. Jag insåg att
det var tur att jag hade läst på om dyktekniken. Det fungerade faktiskt väldigt
bra som smärtlindringsmetod hela dagen.
Det hade nu börjat trycka på neråt så fort jag var i upprätt läge och värkarna tycktes komma mycket tätare då så jag valde att stanna i soffan så mycket som möjligt. Barnen lekte hos grannbarnen så det enda jag behövde bry mig om var att ge dem lunch, i övrigt var de inte hemma. Jag spenderade hela dagen i stort sett i liggandes i soffan, då jag tyckte det var lättast att hantera värkarna så.
Klockan 15 på eftermiddagen kom värkarna med cirka åtta
minuters intervall och då kände jag att det var dags att ringa hem älsklingen.
Han var hemma inom en timme och han och barnen ställde sig då och bakade pizza.
Själv låg jag kvar i soffan med fullt hanterbara värkar som kändes långt ner i
magen och i låren. Efter barnen gått och lagt sig vid 19-tiden så värmde vi på
värmekudden som jag placerade långt ner på magen och på låren där det ilade som
mest.
Olov försökte använda massagekulan och massera låren när
värken kom för nu hade smärtan tilltagit ännu mer. Vid 20:30 bestämde jag mig för att tappa upp
ett bad. Jag lade mig ner i badkaret och lät varmt vatten strila över magen,
det lindrade faktiskt ganska bra. Jag fortsatte klocka värkarna under tiden och
nu hade det hunnit bli 4 minuter mellan dem.
Efter en timme i badet bestämde jag mig för att ringa till
förlossningen. Förmodligen lät jag för opåverkad för den vänliga barnmorskan
gav mig rådet att avvakta en timme till. När jag sa att det gått ganska fort
med barn nummer två sade hon att jag kunde få komma in om jag var orolig att
det skulle gå fort. Jag började känna mig lite stressad av ovetskapen ifall det
skulle gå snabbt eller inte, men vi avvaktade i alla fall ett tag, packade in
BB-väskan i bilen och åkte in till Gävle förlossning klockan 22:35. Barnen låg
och sov i sina sängar och var väl informerade om vad som skulle kunna hända i
natt. I bilen hann jag få ungefär fyra värkar och jag lutade tillbaka sätet så
mycket jag kunde för att det skulle kännas mindre obehagligt. Hade ganska ont,
men det gick fortfarande bra med dykmetoden.
När vi kom till förlossningen vid 23-tiden blev vi hänvisade
till ett undersökningsrum där en barnmorska som hette Rose tog CTG-kurva. Där
skulle jag ligga i en halvtimme. Under tiden hade jag värkar, kanske med 3
minuters mellanrum nu. Visst gjorde de ont men fortfarande fullt hanterbara.
Vid 23:30 fick jag byta rum och då passade Olov på att
parkera bilen. Jag fick byta om till sjukhusrock och fick äntligen andas lite lustgas! Jag kände
att lustgasen inte var så stark men jag tyckte att det hjälpte gott och väl,
ville ju ha så lite medicinsk smärtlindring som möjligt. Olov kom tillbaka och
jag blev erbjuden att stå upp i en gåstol. Det var ett bra sätt att ta värkarna
så där stod jag i någon timme. Jag hade under tiden börjat känna krystvärkar i
slutet på varje värk. Nu kände jag att det snart var dags!
Rose och undersköterskan kom
tillbaka och jag fick lägga mig på britsen för att bli undersökt. Jag var nu
öppen 10 centimeter med intakt fosterhinna. Plötsligt går
vattnet spontant och krystvärkarna blir starkare. Jag får ligga på sidan till
en början, med lustgasen som hjälp, men mot slutet ber Rose mig att lägga mig
på rygg då det snart är dags att aktivt börja krysta. Hon ber mig att lägga ifrån mig
lustgasen för att jag ska kunna koncentrera mig. Jag krystar några gånger utan att det känns
som att det händer något. Men så är huvudet på väg och det känns som att det
står kvar i öppningen i en evighet. Jag var mycket medveten och vaken under detta
skede vilket jag inte kände igen från de andra förlossningarna. Nu förstod jag vad folk har talat så mycket om! Det svider
något fruktansvärt och det känns som om hela underdelen ska gå itu, ingen trevlig känsla...det är fysiskt omöjligt att hantera
värkarna genom andningen nu och jag mer eller mindre i vrålar panik. Jag kramar
Olovs hand så att han får ont (men det får jag reda på senare och han hade
undrat varifrån jag fått min styrka!) .
Så äntligen kommer han ut efter några intensiva och jobbiga krystningar, vår Theo, klockan 1:22 på söndagsmorgonen.
En läkare kallas in för att sy mig då jag fått några bristningar. Detta tar någon halvtimme, men efter det blir vi äntligen lämnade ensamma för att få mysa och beundra vårt tredje lilla mirakel.
